Hur kommer man sig upp till ytan när allt är på noll?

Innan jag kåserar vidare ska jag bara skriva en sak. Jag är absolut inte sjuk, jag har bara varit lite präglad av en inflammation på balansnerven de sista veckorna, och har fortfarande en väg att gå. Men, när jag jämför mig med verkliga sjuka människor så är det här bara nonsens. Men låt mig för en gång skull vara lite ovanligt personlig.

Eftersom jag inte är allvarligt sjuk, så famlar jag..... Jag har under snart 3 veckors med mer eller mindre symptom gått ner cirka 4 kg, och troligen är det mesta muskelmassa. Fettprocenten har säkert ökat, trots dagar med kräkattacker, och det känns som att jag är tillbaka på ruta 1. Inte blir det något halvmaraton 21:e september, då jag inte orkar tanken på att jogga runt på en tid på lite över 2 timmar. Då kan jag lika gärna gå en tur i skogen. Men hur startar man upp igen när man är på botten. För, JAG är ju inte sjuk (jag har bara en jobb att göra med att komma tillbaka). Det finns människor som ska börja aktivera (här snackar jag om enkel vardagsaktivitet) sig efter år av inaktivitet, övervikt, allvarliga sjukdomar, högt blodtryck, lågt självförtroende eller andra psykiska hinder. Jag har i jobbet stött på individer med bland annat ME. Hur bär dom sig åt? Då kan ju allt verkligen förefalla hopplöst. Så här samtalar jag med mig själv för att komma genom mitt löjligt enkla lidande och vidare.

Jag försöker att nollställa mig. Det man inte får gjort något med är det ju ingen ide att ödsla energi på, eller hur? Sjukdomen har jag, vad kan jag göra för att komma mig vidare? Först deppade jag naturligtvis ihop lite, tänkte att nu blir det sjukhusuppehåll, med intravenös näring in genom en slang i armen, kanske blir det huvudröntgen och så hittar dom något annat och mycket värre. Såna tankar kan ju göra en relativt stabil individ till ett knippe av nerver och ångest. När jag dessutom promenerade runt som att jag var full kl 09:00 om morgonen och grannarna skakade på huvudet åt den alkoholiserade mannen som spyr på gathörnet så kändes glansdagarna långt borta. Så det var bara att bryta ihop och komma igen igen.
- Bryta ihop?, frågar du?
Så gör väl inte en stark man i dagens samhälle? Jo, när termen bryta ihop innebär att nollställa och helt acceptera det faktum att du är sjuk så vittnar det ju bara om självinsikt. Flera människor borde bryta ihop oftare. Jag fick ju när jag vinklar allt positivt trots allt en chans att se Millionaire matchmaker på förmiddagarna, skriva bok på eftermiddagarna, och dessutom var en rekommenderad rehabilitering att plocka bär. Vissa dagar fick jag till och med ligga i soffan och se på när någon annan lagade mat till mig. Positivt tänkande tror jag är nyckeln. Sedan började jag lägga märke till de små positiva förändringarna jag åstadkom och fira dem. Och när jag tvivlade lyssnade jag på dessa textraderna:

Ingen ska se mig gå ner mig
Jag kommer tillbaka
Här guppar ingen herrelös båt
Ett vingslag får luften att skaka
Ingen ska se mig gå ner mig, aldrig se mig så

Så från och med idag tränar jag min balans och synsintryck 4 gånger om dagen, går promenader på minst 20 minuter varje dag. Det är inte svårt, det är utmanande och attraktivt! Ser fram emot att kunna jobba, och jobbar aktivt mot att kunna jobba, springa en mil, gå på en skogstur med bra sällskap, sitta vid ett cafebord med vänner, dricka en öl, gå och rösta nej till OS i Oslo 2022. Städa lägenheten. Små, små steg i riktig rikting, och saker vi tar för givet. Ibland tror jag det är väldigt nyttigt att bli påmind av hur mycket vi tar för givet. Idag är jag ödmjuk. Mer än vanligt.